Helena von Zweigbergk, 23 juni

Helena von Zweigbergk är för mig främst känd från Spanarna i P1. Jag har länge funderat på hur hennes efternamn egentligen ska uttals. Ingvar Storm brukar i presentationen av henne alltid uttala det "Svajberg". Helena själv uttalar sitt efternamn "Sväjberk", och hon borde ju veta bäst.

I sitt sommarprogram fokuserar Helena sig på musiken och sitt förhållande till den samma. Hon försöker förklar varför musik är så viktig för henne, både i sitt skapande som författare och som människa. Men men hon förklarar även vad som gör musiken viktig för oss alla.

Programmet tar sin början i hennes pappas rum, på boendet för dementa, kort före hans bortgång. Hon och hennes faster får inte längre någon kontakt med honom. Med sig har hon en blandskiva med sin pappas favoritlåtar. När hon sätter på den uppstår kontakt, han nynnar med och börjar röra på kroppen till musiken. Jag tycker det är oerhört fascinerande att man kan vara så borta att man inte känner igen släktingar, inte vet var man är och inte minns hur man tar på sig en strumpa; men hur musiken kan åter väcka minnen.

Helena talar om musik på många olika sätt. Musikens förmåga att fastna i ens huvud, bra eller dålig spelar ingen roll. Att hon, precis som jag, behöver en "musikfix", att hjärnan nästan är som beroende av musik. Hon har gav oss också äntligen ett namn på den irriterande företeelsen, att få en låt på hjärnan. Det kallas för "hjärnmask".

Mycket av sina tankar och fakta baserar hon på en bok av hjärnforskaren Oliver Sacks, Den enarmade pianisten: berättelser om musiken och hjärnan. Den får kanske bli en sommarbok i år.

Helena är behaglig att lyssna till och hennes sommarprogram flyter på i en härlig rytm med ett innehåll som engagerar. Det är på samma gång intressant och informativt som det är personligt. Sen spelade hon en hel del bra låtar med.

Innehåll
8 av 10
Berättarförmåga
8 av 10
Musikval
7 av 10
Totalupplevelse
8 av 10