Foto: Sveriges Radio
Tomas Ledin är gravt överskattad!
Så har jag alltid tyckt, så det var inte med blida ögon jag lyssnade på Tomas Ledins sommarprat. Men jag har bara känt tills hans musik. Den har alltid låtit likadant och jag har aldrig varit mycket för att lyssna på grabbar som spelar gitarr. Speciellt inte Tomas Ledin.
Så började han prata. Jag måste erkänna att hans berättarröst var mycket bättre än gårdagens IKEA-pamp. Och med mer inlevelse. Men innehållsmässigt kändes det mest som skryt och självgodhet. Ja, jag är svensk och tycker inte om alldeles för mycket skryt. Inte om det inte görs på ett bra sätt. Ledin försökte få det att låta som om han var ödmjuk, men det gick liksom varvet runt och blev tvärtom.
Och sen började han spela på en egen låt live i studion. På akustisk gitarr. Då rös jag. Inte någon sån där go rysning som man får ibland, utan en sån som består av osmak och vämjelse. Och han berättade hur man bygger upp en låt med refräng, stick och sånt. Skittråkigt och även lite för självgott där.
Det enda som var av lite intresse var när han berättade om någon annan - sin farfar. En udda och tragisk historia med lyckligt slut.
Men annars - nä, min uppfattning om Ledin ändrades inte nämnvärt av detta sommarprat. Jo, förresten - till att jag nu inte bara uttråkas av hans musik, men även av hans personlighet. Åtminstone den han visade under sina 90 minuter i radion.
Totalbetyg på Tomas Ledins sommarprat: 3
1 kommentar:
Väldigt roligt att vi i de två första recensionerna ger helt olika betyg på de båda sommarpratarna. Det är dumt att läsa den andres recension innan man skriver sin egen. Det gör det svårare.
Skicka en kommentar