Foto: Sveriges Radio
Som den lillgamle 33-åring jag är så lyssnar jag inte bara på Sommar i P1 utan är även en hängiven lyssnare av Spanarna. Så jag tycker mig känna till Helena von Zweigbergk (lustig stavning förresten) relativt bra och trivs med hennes röst i radion.
Däremot gjorde inte det att jag hade speciellt höga förväntningar på hennes sommarprogram. Inte låga heller för den delen. Jag hade konstigt nog inga förväntningar alls. Det enda jag visste var att hon åtminstone skulle veta hur hon skulle föra sig i radio.
Programmet blev lite som en blandning av kåseri och dokumentär. Om musik. Inte om olika musikgrupper, Schubert eller Philemon Arthur and the Dung, utan om musik i allmänhet. Och hur den påverkar oss människor. Hur musiken kan sätta sig på hjärnan och hur man kan identifiera sig med musik.
Apropå musik så spelade hon oerhört blandad sådan. Allt från Moonlight Serenade till Bailando. Jag, som är lite schizofren i min musiksmak, gillade det. Man måste inte vara 70+ för att gilla storband och inte 20 för att gilla house.
Vad Helena von Zweigbergk hade att säga var intressant. Hon citerade hjärnforskare och drog egna fina slutsatser.
Hon har alltid varit skön att lyssna på, och så även denna gång. Heja Helena!
Totalbetyg på Helena von Zweigbergks sommarprat: 8
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar